Av alla musikformer är nog filmmusik den som hamnar närmast hjärtat. Varför då? Varför fästa sig vid en musikform som 90 % av de tillfällen den hörs är diskret, tillbakadragen och sekundär? Det kan vara just det som fascinerar mig mest med filmmusik. Hur påverkar det oss, det vi hör men egentligen inte lyssnar till? En film utan musik låter ju bra tom.

Sanningen är att jag även brinner för att få teckna ned även minsta lilla trivia och leta upp Youtube-klipp med filmmusik. Jag tror min kärlek till filmmusik grundar sig mycket i min vilja att försöka lyssna bortom det uppenbara. Jag gillar att ställa mig själv frågan ”vad hör jag bäst”, och sedan lyssna på något annat. Samma princip försöker jag tillämpa på bio. Vad hör jag bäst? Troligtvis dialogen eller ljudeffekterna. Sedan lyssnar jag på musiken, om den består så lite som en elektroniskt redigerad kontrabas ton som vi knappt uppfattar men som sätter sig på nervsystemet som en hord blodtörstiga parasiter.

Bland personliga favoriter återfinns Ringaren i Notre Dame och Schindler’s List. Alan Menken och John Williams är två mycket begåvade herrar som vågar sig på att skriva ordentliga melodier. Är du också en sådan där typ som frossar i filmer? Jag kan inte vara ensam om det!

Om du också älskar filmmusik är vi inte bara två om det

Sanningen är att filmmusik idag nästan är minst lika populärt som själva filmerna. Många som älskar filmtittande brukar välja filmerna utefter filmmusiken och om musiken är rätt kan det förhöja hela filmupplevelsen och göra denna en oförglömlig rulle.

Några exempel är musiken bakom filmerna Titanic, Sagan om Ringen eller Rocky-filmerna. Den sistnämnda filmen vars musik spelades på radio under flera års tid efter att filmen gick på bio är några exempel på hits som väldigt få filmer lyckats uppnå förr.

Ett annat exempel är filmen Wall Street där Michael Douglas spelar Gordon Gekko och Charlie Sheen Bud Fox. Här var filmens tempo väldigt hög och musiken reflekterade detta. Utan musiken hade filmen aldrig kunnat bli det den blev. Man handlade aktier och värdepapper—till skillnad från dagens kreditmarknad där man numer ansöker om att samla lån och avbetalningar eller andra typer utav lån istället för att spara pengar för att finansiera eventuella investeringar och stora köp.

I filmen följer man en framgångsrik investerare som tar en ung Charlie Sheen som student. Bud Fox (spelas av Charlie Sheen) följer Gordon Gekko och får snart en verklig insyn i hur investeringsmarknaden verkligen fungerar. Här finns inga känslor, sympati eller empati. Det enda som gäller i denna bransch är pengarna, och musiken som hela tiden är igång i bakgrunden höjer filmens stämning och ger den en atmosfär som få filmer kunnat emulera efter det.

Det är främst av denna anledning som filmer i slutändan blir de klassiker de eventuellt blir. Wall Street pratas det om flera decennier efter att filmen spelades in och Michael Douglas:s karaktär lever vidare tack vare dessa filmer.

Rocky kan man fortfarande se och Eye of the Tiger lyssnar man på fortfarande. Scarface är en klassiker som fortfarande går att titta flera gånger om och Push it to the limit är en låt som är långt ifrån att bli uttjatad.

Oavsett om man älskar film så är det svårt att inte uppskatta filmmusiken—och de låtar som fortsätter att komma ut i samband med filmer blir bara bättre och bättre med åren.